Författaren Adrian Perera: Ett brev med fredligt content till en ung minoritetsmänska

Jag vet egentligen inte vem du är. Du ska tillhöra en minoritet bortom finlandssvenskheten, det är så jag har fått det här uppdraget. Det är det du och jag ska ha gemensamt. Att vi tillhör nån minoritet förutom Finlands mest uppmärksammade. Om det är sant, och du har utländskt påbrå och uppskattar faktum att du har det så har vi egentligen inget gemensamt. Möjligtvis kön, ifall du är en pojke. 

Jag är en pojke. Jag är en rätt gammal pojke vid det här laget. Närmare bestämt 35 år. Jag är så gammal att de egenskaper som gjorde mig intressant som yngre – till exempel att jag verkade rent ut sagt förakta mänskor i min omgivning – numera blivit en börda. Sånt händer. Med tiden blir allting tyngre att bära. 

Jag har ont i käken nästan hela tiden. Jag spänner mig. Jag har alltid gjort det. Jag kan inte påstå att det egentligen beror på min roll som stickling (rent genetiskt är jag till hälften importerad från Sri Lanka, en liten tårformad ö i Indiska oceanen), men vad vet jag. Det kan vara att jag spänner mig för att jag levt med Goda mänskor som förväntat sig att jag också ska vara God. I det här fallet mänskor som förväntat sig att jag ska ställa upp för importerade släktingar som tolk samtidigt som jag förklarar för de inhemska ortsborna (de som har rötter som sträcker sig ända ner i Saarijärvis moar) vad fan mamma egentligen säger. Självklart medan samma ortsbor berömmer mammas svenska. 

Personligen tror jag att mina problem är mer komplicerade än så, och misstänker att dina också är det. Problem har ingen åldersgräns.  

Men, till mitt egentliga ärende. Att förespråka fred och allt annat trevligt. Världen behöver fred, förutom när det är krig. Och det är oftast krig nånstans. Det är en konstig sak för mig att försöka förklara nåt jag aldrig upplevt, förutom på tv. Nu talar jag om krig. Jag har aldrig genomlevt ett krig. Om du har det hoppas jag att du får hjälp. Om dina föräldrar har det hoppas jag de hittar en psykolog som kan deras språk. Du kanske till och med har rötter i Sri Lanka och därav har erfarenhet av krig, med det skulle tyvärr inte betyda att vi har nåt gemensamt. Rötter är ingen garanti på förståelse. Det är definitivt ingen förutsättning för ett gemensamt sinne för humor. Det här är mitt sinne för humor. Som du säkert märker är jag en sprudlande individ. 

Fred är lättare för mig att beskriva. 

Det här är fred: Jag har mer minnen av dåliga tv-serier än jag har av nåt annat. Det är alltid gult sensommarsken i rummet och en deprimerande lätthet ligger över min mammas knypplade gardiner. De är rosenvattenfärgade. Jag ser på Knightrider, eller Teenage Mutant Ninja Turtles. Senare ser jag om och om igen på Monty Python and the Holy Grail. Jag vet ingenting om Sri Lanka, men jag kan We are the knight who say Ni-sketchen utantill. Eki eki eki eki ptang och så vidare. 

Det är synd att ingen vill höra mig tala om det. Alla har fullt upp med faktum att jag skars ur en brun mage som spädbarn. Det tycks vara så världen är när rasism ska motverkas med antirasism. För att få leva måste man gå med på att förminskas till en färg och gråta lite på scen. Jag ser ingen riktig utveckling. När jag var liten var folk överraskade över att jag åt spagetti med köttfärssås, numera är folk fortfarande överraskade över att jag åt spagetti med köttfärssås. ”Tänk vad intressant”, kunde dom och kan dom utbrista fortsättningsvis. Det nämndes till och med i lokaltidningen, det hade så mycket nyhetsvärde.  

Skillnaden är att mänskor numera direkt börjar stamma fram ”Jag vet inte vad jag ska säga, vad ska jag säga? Vad ska jag kalla dig? Är det rasifierad eller POC?” Spelar det nån roll, om det ändå är förbluffande att ett barn uppvext med finska skolluncher och finska butikskedjor med främst vita, finska vänner äter finsk mat? Jag skojar, självklart spelar det roll. Det är viktigt att använda rätt termer, det är det minsta man kan göra. Ordagrant. Det finns ingen lösning som kräver mindre tid och energi och därmed är mer kostnadseffektiv. Du kan tänka själv, vad är lättare att åstadkomma: En psykolog (eller bankpersonal, eller lärare, läkare, polis) som förstår vilka värderingar och traditioner och historiskt trams dina föräldrar högst antagligen haft med sig i bagaget från fjärranlandistan och som därmed påverkar dig varje dag, eller en psykolog (fyll i samma orddiarré som ovan) som ”respekterar olika kulturer” och använder ”rätt” term för att inte såra dina känslor men inte kan tänka längre än ”motherfucker’s eating maletköttsås!”? 

Numera är jag författare. Jag har ingen Youtube-kanal. Jag rekommenderar att du söker på ”Johannes Anyuru 2017” på Spotify. Det är ett sommarprat, ungefär en timme långt. Det är en sammanfattning av rädslan inför en allt mer islamofobisk värld i sviterna av terrordådet på Drottninggatan i centrala Stockholm 2017. Jag rekommenderar inte att du blir författare, inte för att du inte kan. Jag vet som sagt inget om dig förutom att du ska vara dubbelminoritet, och en ung mänska. Och att du högst antagligen är för fred och andra trevliga saker. Du kan vara en begåvad skribent, du kan ha höga vitsord eller låga vitsord (jag hade medelmåttiga vitsord). Jag rekommenderar inte att du blir författare främst för att det är ett tungt jobb utan motstånd. Ord väger ingenting, det är det som är så tröstlöst med dem. Med det sagt kan det vara otroligt tröstande att läsa.  

Jag rekommenderar att du läser White Teeth av Zadie Smith. Eller, om du vill ha nåt kortare, Calvin and Hobbes av Bill Watterson. Jag retas inte, det är ärligt talat bra litteratur som säger mycket om mänskor. Inte särskilt mycket om minoriteter, förutom förstås den pyttelilla minoriteten ”pojkar som hallucinerar att deras leksakstiger, och enbart deras leksakstiger, lever och väntar på dem varje dag då de kommer från skolan”. Personligen trodde jag att allting hemma hos mig levde. Min spegelbild var värst, vilken lömsk och skrämmande och framförallt förrädisk spegelbild jag trodde att jag hade. Den log åt mig varje gång jag tittade ner i lavoaren för att spotta ut tandkrämen och skölja av tandborsten före läggdags. 

Det är också fred. 

Det är svårt att överträffa fred vad gäller variation i tillvaron. Det är egentligen inte  fråga om rätt eller fel eller gott eller ont i en moralisk mening, sånt kan finnas i krig.  

Fred är det enda tillståndet där ordet ”eller” kan förekomma. Det är alternativ, inte nödvändigtvis trevliga såna, men alternativ är alltid bättre än tvång. Till och med flera dåliga dagar är bättre än att le för att man är tvungen. 

Jag hoppas att du är fri att vara exakt så svår som du är, och att du har mänskor som står ut med dig ändå. 

Det är egentligen helt frikopplat från politiska tillstånd som krig och fred. Det är helt enkelt en förhoppning.