Jag växte upp i en liten by som i och för sig officiellt var tvåspråkig, men det påverkade inte min svenskspråkiga vardag då alla tjänster var tillgängliga på eget modersmål och det var mer konstigt att höra finska talas “på byn”. Finskspråkiga och svenskspråkiga hölls till viss del isär i olika delar av daghemmet och senare i olika skolor. Jag var ett nördigt barn som gillade skolan och lärde mig språk snabbt, men när jag tänker tillbaka var min vardag helt svenskspråkig ända tills jag som 15-åring flyttade bort hemifrån.
Jag vet egentligen inte hur mycket det handlar om svenskspråkigheten, hur mycket det handlar om 90-talet och hur mycket det handlar om att vi befann oss på en liten ort på landsbygden, men “trans” var inte ett ord som fanns i mitt ordförråd överhuvudtaget. Jag hade sett “män som klädde sig i klänning och var jättevackra” under familjesemestrar i Spanien och Thailand, där drag show -reklamerna var spridda längs med krogarnas väggar, och mimande Tina Turner -kopior med hög klack i storlek 47 underhöll turister i alla åldrar. Jag uppfattar att språket spelade en viss roll, eftersom det på finska pratades om “transsukupuolinen”, medan vi på svenska hade “transsexuell”. Som en kvicktänkt unge förstod jag ju ganska snabbt när vi gick förbi gatorna med röda lyktor till mer familjevänliga områden att en del av de där ståtliga sminkade personerna hade något att göra med just sex.
När sedan min tonårsdagbok började fyllas med meningar som “jag är så misslyckad som kvinna” och “jag vet inte hur jag ska göra för att känna mig mer som en kvinna” var det kanske naturligt att det inte ringde klockor. Det handlade inte om sex eller sexuell läggning. Jag förstod inte ens att det handlade om kön egentligen. Vad var nu kön i den åldern – något som togs för givet. Jag hade aldrig hört om en enda “riktig” människa som skulle ha korrigerat sitt kön. Det var något som gjordes i södern, av “showgirls”.
Jag kämpade med frågan i flera år och började så småningom hitta ord för den krossande känslan som fick mig att både hata och skada min kropp systematiskt. Könsdysfori, alltså känslan av att något är fel och det där något har att göra med hur andra uppfattar ditt kön i jämförelse med hur du upplever dig själv. Det tog mig väldigt länge att förstå min egen upplevelse som icke-binär, det som på finska kallas muunsukupuolinen. Det känns svårt för en del att förstå – vi är ju vana vid tanken att det finns pojkar som växer upp till män och flickor som växer upp till kvinnor.
Jag har försökt förklara det så enkelt som möjligt. Ofta brukar jag presentera en motfråga i stil med “Hur vet du att du är en man/kvinna?”. Om personen i fråga svarar att de vet det på grund av hur de ser ut mellan benen, hänvisar till bröst eller behåring eller annat så som smink brukar jag fråga om de alltså skulle vara okej med att någon skulle operera bort kroppsdelar eller sminka dem. Om könet sitter i utseendet, skulle man inte då kunna ändra sitt kön endast genom att ändra utseendet? Eller är till exempel en kvinna som genomgått en mastektomi mindre kvinna? Är man “mer kvinna” med större bröst än med mindre? Eller om man har en liten snopp, är man då mindre man? Var går gränsen?
Då kanske personen hänvisar till genetik och anatomi: Jag har äggceller eller jag har spermier! Vi är “honor” och “hanar” på basen av våra könsceller! Då brukar jag konstatera att det ju är kul; det innebär ju att du hela tiden blir mindre kvinna då åren går och äggcellerna minskar – för att inte tala om hur många män som har försämrad spermiekvalitet. Är faktiskt ofrivilligt barnlösa mindre man och mindre kvinna? Nej, det tycker inte de flesta.
Vi kommer ofta till samma slutsats: Hur vet du att du är en man/kvinna? “Jag bara vet. Jag känner det”. Och där har vi den där magiska överenskommelsen: De flesta “bara vet” vad de är. Jag har samma situation: Jag saknar helt och hållet känslan av tillhörighet till både mans- och kvinnokategorin. På samma gång har jag ändå något slags känsla av att jag nog har ett kön som jag kan uttrycka och leka med. Jag är inte könlös och jag bemöter inte världen utan kön (det finns en del som saknar den där känslan helt och hållet, och de kallas agender). Det hjälps liksom inte, jag har försökt passa in i de där andra kategorierna och det tog nästan livet av mig. Det går inte att ändra med hjälp av konverteringsterapi, trots att en psykolog erbjudit att “eheyttää” (ung. “bota”) mig.
På samma sätt har jag även jobbat med att hitta tillbaka till min finlandssvenska identitet, som så länge verkade vara i direkt kontrast till mitt icke-binära kön. Finlandssvenska fina flickor ska ju ha seglarjacka och ljusa jeans och diskreta pärlörhängen. Finlandssvenska fina pojkar ska ju växa upp till ståtliga män med starka ansiktsdrag, tillgång till segelbåt och vara lite mer modemedvetna än finska män, men ändå inte så mycket att de är “feminina”. Det handlar inte ens om språk, utan i högsta grad om klass. Min piercade näsa och icke-konventionella, könsstörande stil passar inte in i denna modell, även om min skärgårdssvenska så småningom skulle bli mer släpig och högsvensk genom åren i Åbo. Det är klart att inte alla finlandssvenskar, men så fungerar ju inte stereotyper.
Det är ju en självklarhet att det inte går att avsäga sig sitt kulturarv; antingen godkänner du det eller lever utan. På samma sätt finns det ingen forskning i världen som säger att det skulle gå att medvetet ändra på könsidentiteten – och varför skulle jag ens vilja det, jag mår ju superbra nu när jag får leva min sanning varje dag som den jag är. Vi finlandssvenska transpersoner finns och det går hur bra som helst, trots att jag kanske inte helt liknar de flesta andra ankorna i ankdammen. Våga vara dig själv trogen först.
