Illustration: Kiira Sirola
De nordiska länderna har länge värnat om självbilden som enastående när det gäller social policy – de är välfärdsstater, de mest demokratiska, de mest jämlika och så vidare. Till detta hör också en självbild om att vi i Norden är färgblinda och därmed icke-rasistiska. Den självbilden är rotad i en illusion – om än en välbehållen sådan – om att de nordiska länderna är fria från kolonialismens och den transatlantiska slavhandelns historiska arv. Men i verkligheten är ju varken Finlands historia eller samtid fri från rasism. Inte heller den finländska skolan, som onekligen är den mest hyllade symbolen för den finländska exceptionalismen världen över, är fri från rasismens skugga.
Enligt den europeiska kommissionen mot rasism och intolerans (ECRI), som år 2019 utgav sin femte rapport om Finland, håller rasismen och hatretoriken i Finland på att öka. Detta inte minst då etablerade partier som Sannfinländarna med jämna mellanrum gör rasistiska utspel mot invandrare och rasifierade minoriteter. Ifjol gjordes även fler DO- anmälningar än någonsin förut, varav ursprung var den vanligaste diskrimineringsgrunden. Diskrimineringsombudsmannen publicerade 2020 en utredning som visade att diskriminering mot finländare med afrikansk bakgrund är ett vardagligt fenomen*. Av de personer som deltog i utredningen uppgav hela 67 procent att de upplevt rasism inom skolvärlden, och 60 procent att de gjort det i arbetslivet. Nästan 50 procent av de intervjuade uppgav att de upplever rasistiska incidenter minst en gång i månaden, och 20 procent uppgav att de blivit utsatta för etnisk-/rasprofilering av poliser eller väktare.
Icke-vita barn och unga utsätts för rasism genom alla utbildningsstadier, både i skolan och på fritiden, från både vuxna och andra barn och unga. I den ovannämnda DO-utredningen uppgav drygt en femtedel av respondenterna att de upplevt diskriminering redan före skolåldern inom småbarnspedagogiken. Förutom den öppet aggressiva rasismen i form av rasistiska skällsord, trakasserier och våld uttrycks rasismen ofta på en rad mindre uppenbara sätt. I barnens sociala relationer uttrycks den bland annat genom isolering och exkludering från vissa utrymmen och sammanhang, genom exotifiering och objektifiering (vilket ofta bortförklaras som ’nyfikenhet’), samt genom mobbning och mikroaggressioner. I relationer till lärare, fritidsledare och andra vuxna i deras liv uttrycks den både på tydligt negativa sätt såsom genom rasistiskt språk och dåligt bemötande, men även på mera subtila sätt som hur barn och unga uppfattas, skildras och behandlas. Icke-vita barn och unga stämplas snabbare som ”problembarn”, förknippas oftare med negativa stereotyper, och behandlas som att de inte är lika intelligenta, kunniga eller inte tillhör. DO utredningen från 2020 fann också att det inom utbildningens strukturer sker ett slags rasifierande styrning som leder till en differentiering av ungas livsvägar och därmed deras samhälleliga ställning. Rasismen påverkar alltså inte bara barn och ungas välmående utan även deras livschanser.
Ytterligare ett problem är bristen på kompetens att hantera rasismen. Ofta får barn och unga deras upplevelser avfärdade av välmenande vuxna som inte tror på deras erfarenheter för att de inte själva har bevittnat eller upplevt dem. Uppstår det sociala problem är det inte sällsynt att den som utsatts för rasism är den som stämplas som bråkstaken och som sist och slutligen blir bestraffad. Även de sätt på vilka man försöker skydda den utsatta, såsom att hänvisa den till terapeut eller isolera den från skadande sammanhang, kan ha negativa konsekvenser. Att det allt för ofta är den utsatta som insatser riktas mot i stället för den som utövat rasism tyder på en förvrängd problemformulering enligt vilken de som utsätts för rasism är de som får bära ansvaret för att ”lösa” rasismen. Detta lär barn och unga i tidig ålder att internalisera rasismen. Att lära sig att ens erfarenheter av utsatthet kommer att avfärdas, bortförklaras eller osynliggöras kan utlösa det forskare kallar för minoritetsstress, vilket i sin tur kan leda till sämre hälsa både fysiskt och psykiskt.
Rasifierade finlandssvenskar lever dessutom som dubbelminoriteter i Finland. Att det finns mycket färre av oss i Svenskfinland jämfört med det finska majoritetssamhället betyder att vi mer sannolikt finner oss som ”den enda” i rummet. Att Svenskfinland också är geografiskt utspritt betyder att vi har färre chanser att umgås och skapa en gemenskap med andra som liknar oss själva. Att gå miste om denna kollektiva identifiering har tvingat många av oss att kämpa med vår identitet och självbild, samt ökat våra erfarenheter av minoritetsstress. För mig ledde denna stress, i samband med rasismen jag upplevde, till att jag slutligen valde att byta till en internationell finsk skola med en engelskspråkig linje. Äntligen var jag inte den enda rasifierade i mina klassrum. Jag trodde att den nya omgivningen äntligen skulle ge mig den tillhörighetskänslan jag saknat, men där bemöttes jag av en annan smäll – plötsligt var jag den enda finlandssvenska eleven i skolan.
När jag har föreläst om rasism har jag ibland fått höra att ”det här med rasism är inte ett problem för oss i Svenskfinland eftersom vi har så få med utländsk bakgrund”. Men att vi är (relativt) få i Svenskfinland är inte en ursäkt för att inte agera mot rasism. Tvärtom – att vi är få betyder att vi ibland är mera utsatta och mindre stöttade. Det betyder att finlandssvenska institutioner och pedagoger har ännu mindre erfarenhet av att arbeta med rasism jämfört med de som arbetar inom det finska majoritetssamhället. Det i sin tur betyder att vi fortfarande har långt kvar till att rasifierade finlandssvenska barn och unga ska ha tillgång till en trygg och jämlik uppväxt.
Alla som arbetar med barn och unga har ett ansvar att göra sitt bästa för att skydda dem från skada, men pedagoger bär dessutom ansvaret att uppfostra nya generationer. Därför är det viktigt att pedagoger utvecklar ett antirasistiskt arbetssätt som inte bara utgår ifrån att reagera på rasistiska händelser. Det krävs ett aktivt skapande av en antirasistisk kultur och en pedagogik som inte bara uppfostrar barn att vara ”färgblinda” utan ger dem verktyg för att förstå, identifiera och motarbeta rasism i sin omgivning. Men för att lyckas med det behövs det engagemang för att utbilda, agera och framför allt att våga förändra den institutionella praxis som visar sig reproducera ojämlikhet. Här är några tips på aktiva åtgärder:
1) Utbildning. För att kunna arbeta antirasistiskt behöver man en fördjupad förståelse för vad rasism är, hur den uttrycker sig i samhället, och vilka etablerade arbetssätt som finns för att motverka rasism. Även om vi i Finland har bedrivit allt för lite forskning kring detta ämne så finns det en hel del resurser från både Sverige och annanstans som man kan och bör ta del av för att öka sin kunskap.
2) Självrannsakan – på både individuell och institutionell nivå. Det är flera som gärna skippar detta obekväma steg efter att ha fått en introduktion till antirasism för att i stället hoppa direkt till åtgärder. Men utan en utförlig förståelse för problemet kan man inte utveckla utförliga lösningar. För att inte fastna på individuell nivå, utan också adressera de strukturella problemen behöver även utbildningsmaterial, läroplaner och praxis granskas.
3) Åtgärdsplan. Tyvärr händer det ofta att man påbörjar insatser utan att ha tagit sig tid att tänka igenom hur de egentligen kommer att implementeras eller vilka resurser som krävs. Att utveckla en ordentlig åtgärdsplan med kort-, mellan- och långsiktiga mål är viktigt för att skapa en institutionell kultur kring hur man hanterar rasistiska händelser och arbetar förebyggande mot rasism.
4) Ansvarstagande. På en institutionell nivå behövs en plan för hur man ska utvärdera sitt arbete enligt åtgärdsplanen samt hur man ska gå till väga om och när planen inte har följts. Det behövs även en plan för hur man ska hålla sina kollegor ansvariga, samt för hur man ska hålla de barn och ungdomar man arbetar med ansvariga på ett sätt som tar rasism på allvar samtidigt som det är pedagogiskt, läkande och konstruktivt.
5) Fortbildning. Antirasistiska utbildningar har blivit en kryssruta som många antar för att känna sig progressiva och sedan skuldfritt kunna fortsätta utan någon större förändring. Detta är ett mönster som blivit alltför bekant under det senaste året i samband med att Black Lives Matter-protesterna världen över skapade ett förnyat om än kortvarigt intresse i antirasism. Kom ihåg – och planera för – att den antirasistiska utbildningen aldrig är över.
Jasmine Kelekay är doktorand i sociologi vid University of California, Santa Barbara. Sedan 2019 har hon även varit gästforskare vid CEMFOR (Centrum för Mångvetenskaplig Forskning om Rasism), Uppsala Universitet. Hennes forskning berör frågor om relationen mellan rasifiering, rasism och kriminalisering, med fokus på anti-svart rasism i Norden, samt de sätt som utsatta grupper skapar och utövar motstånd mot rasism.
Jag vet egentligen inte vem du är. Du ska tillhöra en minoritet bortom finlandssvenskheten, det är så jag har fått det här uppdraget. Det är det du och jag ska ha gemensamt. Att vi tillhör nån minoritet förutom Finlands mest uppmärksammade. Om det är sant, och du har utländskt påbrå och uppskattar faktum att du har det så har vi egentligen inget gemensamt. Möjligtvis kön, ifall du är en pojke.
To confront the structural violence of our societies, including new forms, we need to rethink the notion of peace and look away from overly-cognate pedagogies, drawing on art, music, meditation, story-telling and poetry instead.
Antirasistinen kasvatus Suomessa ei voi olla ainoastaan kansalaisjärjestöjen ja muutaman ”hyvän” opettajan vastuulla: sen tulisi sisältyä koulutuspolitiikkaan ja opettajankoulutuslaitosten ohjelmiin.
Sosiaalinen sirkus opettaa miehityksen alla eläville palestiinalaislapsille temppujen lisäksi yhteistyökykyä, ihmisoikeusajattelua ja elämäntaitoja.
Chilessä on pitkin poikin vapaaehoisten pyörittämiä kouluja, joissa niin eläkeläiset kuin teinitkin jatkavat kesken jääneitä opintojaan, oppivat uusia taitoja ja keskustelevat kriittisesti yhteiskunnasta.
Voimme vahvistaa vammaisten ihmisten oikeutta itsemäärittelyyn kysymällä ihmiseltä itseltään, mitä sanaa hän haluaa vammastaan käytettävän, mitä vammaisuus hänelle merkitsee ja mitä esteitä hän tilanteessa havaitsee.
Keskeisimmät rahoittajamme ovat Opetushallitus, aluehallintovirasto ja Euroopan unioni. Olemme projektiorganisaatio ja rahoituksemme tulee pääosin hankerahoituksista ja koulutusmyynnistä.
Rauhankasvatusinstituutti on Unescon virallinen kansalaisjärjestökumppani.
